Det var en GONG…

...en slagverks-ensemble som heter just GONG. De är första konserttillfället av två möjliga i konsertserien Sounds like på Dunkers som fortsätter i höst. En uppskattad serie som presenterar den nutida konstmusiken och som du dessutom har rabatt på med Kulturkortet.

GONG spelar något för alla. De tolkar Bach, Mozart och fler, och du kommer få höra de mjuka klangerna av marimba, vibrafon, xylofon och diverse andra slagverksinstrument.

Läs mer och köp biljett på Dunkers hemsida. Entré: 180 kronor, Kulturkort 140 kronor

Petter Hedbom spelar i GONG och här kommer en intervju som Musik i Syd har gjort med honom inför konserten på Dunkers den 13 september 19:00.

– Visst var det så att ni var med i ung och lovande, 2015?

– Ja 2015 så var vi med. Då var vi jag (Petter), Johan och Malin som var med. Johan hade nog precis slutat egentligen. Vi  var med där och hade turen att vinna. Sedan fick vi åka ut på turneer. Och efter det har det tagit fart med ensemblen. En supergrej för oss. Vi tyckte att de andra som tävlade var helt fantastiska. Jag minns att vi stod när juryresultat skulle komma, och tänkte att det gör ingenting om vi kommer sist eller vilken placering som helst. Alla är så fruktansvärt duktiga och begåvade. Vi blev såklart väldigt glada, och att de valde just en slagverksensemble dessutom. Det är inte så ofta som slagverkare representeras som vinnare i musiktävlingar.

– Om vi tar sounds like till hösten, vad är er tanke om just inledningskonserten som ni står för?

Vi fick frågan om, vid bokning, om vi kunde ha ett program med musik skriven från 1960 och framåt. Vi har tidigare gjort så att vi har transkriberat en del äldre musik typ; Bach, Shostakovich med flera. Så då fick vi tänka till lite. Så nu har vi ett nygammalt program, för vår del alltså. Med några stycken som vi aldrig har spelat förut. Och några som vi har spelat för länge sedan men som vi tänkte passar bra till programmet. Och det blir bara tonsättare som skrivit musik från 1960 och framåt. Det kommer vara ganska blandat.

Jag tror att det kommer passa de flesta. De som gillar det som inte hypermodern, som man ofta förknippar med slagverksensemble, som många gjort innan. Det känner vi att det redan har gjorts och vi vill göra vår grej. Så även om det är ny musik är det inte så svåråtkomligt som man kan tro när man hör ordet slagverksensemble.

Vi bestämde när vi började spela att vi bara ska spela grejer vi själva tycker är bra och som vi själva förstår. Då kan det vara så att vi inte förstår viss musik. Man kan ändå inte digga allt. Jag tror att vår smak faller ganska ofta ihop med vad publiken gillar, utan att vara publikfrieri. Det är ingen introvert musik, kanske man kan säga. (Svårt med uttryck utan att dissa någon musik för det vill vi inte göra). Publiken märker när man spelar musik man gillar, och det är enklare att förmedla det också. Även om det är ett svårbegripligt stycke men man själv har en klar bild och diggar det man gör så blir det lättare för den som lyssnar att förstå och gilla det.

Så vi kommer spela allt från en nedskriven pianoimprovisation av en rysk jazzpianist till Steve Reich minimalism. Som är lite klassisk slagverksrepertoar att spela Steve Reich, men jag tror inte det här stycket har spelats så mycket i Sverige. Det har spelats några gånger kanske.

Sedan kommer det vara flamenco-influerat och mycket trummor såklart. Men även mycket melodiskt. Det tror jag nästan är mer melodiskt procentuellt sett än vad det är trummot. Jag tror publiken tycker det är ganska skönt, trummor är häftigt men att bara höra trummor i 70 minuter kan bli mastigt.

Att spela en rysk jazzpianist är inom slagverksvärlden att bredda sig. Att gå mot det lättlyssnade hållet. Vilket i andra musikaliska sammanhang kan anses vara väldigt smalt. Vi gör vårt bästa för att nå lite fler med vår musik. Och vi har märkt när vi har spelat är att alla olika åldrar tycker det är roligt att lyssna på det vi spelar. Vi har spelat på skolkonserter och annat efter att vi vann Ung & Lovande, workshops och mer. Då tänker många att de ska byta ut programmet; ett nytt för unga och ett annat för vuxna. Men vi tänkte att vi kör ungefär samma program, vi tog bort de längsta bitarna och körde samma program som vi körde för vuxna på kvällen. Och det gick hem lika bra. Det handlar mer om presentationen av sig själv och instrumenten, och att man själv tycker att det man gör är ball så märks det hos all publik.

Jag tror ofta att musiker underskattar barnpublik och tänker att det ska förenklas. Det behövs inte! Vad de kan lyssna på. Vi spelade för allt från lågstadie- till högstadiebarn. Vi körde samma program oavsett om de var sju år eller 15-16.

Man får kanske en del gratis när man spelar slagverk. Det är stora instrument, det är fart, det är visuellt och det är lätt att hålla fokus. Det blir mer av en mastodontupplevelse när det är fyra som spelar slagverk istället för kanske en som stöder andra musiker.

Den första vanligaste kommentaren från vuxna brukar vara “vad mycket grejer ni har”, istället för något om konserten.

Jag tror helt enkelt vi fått en bra blandning på programmet och det vi gör, så det når ut. Till de flesta. De flesta säger att de är förvånade, och att de inte trodde att det skulle vara roligt med en slagverkskonsert. Vilket jag tror de baserat på fördomar om att det är väldigt smalt.

– Det är väl även det här en musikgenre som lider av fördomar och för liten exponering?

Man baserar ju sin inställning på det man sett. Tidigare ensembler har ju varit väldigt experimentella inom nyskriven klassisk musik, under lång tid. Då har dessutom slagverksensemblerna legat i framkant i det experimentella. Vår generation är kanske en motpol i det. Vi tycker inte det är så roligt att knäcka äggskal eller riva papper på scen. Vi vill som en stråkensemble spela instrument för folk och visa vilken klass vi har. Vi har inte lagt 10 timmar om dagen på teknikträning för att riva papper på scenen. Vi vill visa vad vi är bra på.

– Märks den här motreaktion även hos de som skriver slagverksmusik idag?

Ja! Kul att du frågar det, vi kommer att spela ett stycke som skrevs förra året (2017) som vi uruppförde. Det är skrivet av Jakob Mühlrad, som är superaktuell. Det går nog inte hitta en mer aktuell tonsättare just nu, det tror jag inte är möjligt. Hans musik som han skrev för oss är inte 70-tals experimentell, men heller inte gammal. Man ska inte spela på kanten på instrument och bara hitta nya ljud. Det här är skrivet för instrumenten och utnyttjar det som låter bra på marimba och vibrafon. Det är ju någon slags motreaktion.

– Roligt att ni som musiker och en tonsättare har samma motreaktion – reaktion i vad ni spelar och varifrån det kommer.

Jag är ganska övertygad att om det skrivits ett nytt stycke för 20 år sedan hade det varit helt annat, om det skrivits åt oss då. Då hade det varit mycket mer experimentellt. Jakob är samma ålder som mig, runt 26 år.

Det är en ganska rolig paradox är att det som ses som experimentellt, nytt och som folk ser som “modern musik” är ju nästan 70 år gammalt idag. Men det anses fortfarande vara hypermodernt. Det är rätt gammal musik idag.

– Nutida musik är ju ett väldigt brett spann, närmare 70 år vilket jag själv fick lära mig förra året.

Jag tror att på 1920-talet så började det komma väldigt experimentell musik. Det är nästan 100 år sedan!

Begreppet “nutida musik” förväxlas ofta. Det vi håller på med är nutika musik – vi spelar grejer som skrevs under 2000-talet. Steve Reich-stycket skrevs runt 2008. Jakob Mühlrad-stycket skrevs 2017. Och så har vi ett uruppförande som ska framföras på konserten som är skrivet i år (2018). Så det är verkligen nutida musik. Det kommer att märkas på konserten att vi inte spelar det som de negativa fördomarna säger att nutida musik är. Jag tror att det bara kommer att vara positivt för de som lyssnar.

Inte för att man ska dissa det experimentella; det är som att blanda saft. Vissa gillar sin saft extremt stark – men bara ett fåtal tycker att det är gott. Ju mer blandning man får så tycker fler om men, men den starka saften är inte äcklig bara för att någon inte gillar den.

Det är såklart även en inkörsport in i musiken ju mer man lyssnar. Jag tror att vi är en ögonöppnare.

– Har ni spelat på Dunkers kulturhus tidigare?

För ensemblen är det första gången. Vi har spelat separat på Dunkers i olika sammanhang, men det är första gången för ensemblen tillsammans. Det ska bli superkul, Dunkers är fantastiskt fint. Fantastiska lokaler och Helsingborg är en väldigt bra stad. Det är två från ensemblen som bott i Helsingborg tidigare. Det ska bli väldigt roligt. Det finns även en väldigt bra tradition av slagverkare i Helsingborg. Staden har en väldigt bra kulturskola med slagverkare; marimbaband, DrumCore och så vidare. Och så har det kommit många slagverkare – som är äldre nu – men som kommer från Helsingborg. Det är ju ett riktigt slagsverksnäste i Sverige. Johan Brigger, Patrik Raab, Tobbe Broström, många har spelat marimbaband i Helsingborg från början.

Helsingborg är ju även en kulturstad, men en kulturell aura. Det är samlat med Dunkers, teatern, konserthuset och det sätter stämningen på staden. Och de boende dyker upp!

Vi tycker det ska bli fantastiskt roligt att komma och spela på Dunkers.