När fotbolls-VM spelades i Helsingborg

VM-pulsen stiger och Helsingborg sjuder av fotbollsfeber. I skrivande stund har Sverige ännu inte mött England i kvartsfinalen. Men överallt snackas det fotboll – precis som somrarna 1958 och 1995, när fotbolls-VM kom till sundets pärla. Vi har besökt Idrottsmuséet på IH för att dyka i arkivet och lära oss mer.

På Gröningen har det rests en fyra meter hög gran och framför den böljar ett blågult hav i takt med Öresund. Tusentals firande människor har via storbild nyss sett Sverige slå ut Schweiz i åttondelsfinalen. Och visst klappar hjärtat lite extra för de lokala hjältarna Granqvist och Olsson? För 60 år sedan hette den helsingborgska nationalhjälten Kalle Svensson, i folkmun kallad Rio-Kalle efter en bragdartad VM-turnering i Brasilien 1950. Då blev det brons för de svenska herrarna och åtta år senare, var förväntningarna skyhöga på att HIF-målvakten skulle stå där med en ännu dyrare medalj runt halsen när hemma-VM nått sitt slut.

Att herrarnas fotbolls-VM 1958 skulle spelas i Stockholm, Göteborg och Malmö var känt sedan länge. Det hade satsats enormt på arenabyggen, där Nya Ullevi än idag står sig som en arkitektonisk kronjuvel i Göteborgs stadsbild. Fast runt om i landet blev frågetecknen fler och fler ju närmre turneringen kom. Att det skulle spelas matcher på flera andra orter visste man. Men när? Var? Hur? Helsingborg hade sedan länge önskat att bli en av spelorterna, men efter dess var det tyst. Idrottsplatschefen Curt Haegermark var mycket frustrerad över att ännu inte ha fått något svar på huruvida det skulle spelas VM eller ej på Olympia. Men beskedet kom och det kom så sent som hösten 1956. Curt Haegermark nåddes av nyheten via tidningen Svensk fotboll, som var den kanal som VM-generalen Holger Bergérus använde sig av för att meddela de utvalda spelorterna. VM-generalen gav även Landskrona beskedet att de slipper att stå som arrangör. År 2018 kämpar städer för att få arrangera mästerskap av denna dignitet, men 1958 var det andra premisser som gällde. För på många håll ansågs det vara en sur plikt att behöva ställa upp och låna ut sin arena om förbundet kallar. Här i Helsingborg var tongångarna positiva när allt kom kring – vi reder oss, detta löser vi.

Man visste att Olympia med en mindre tillbyggnad skulle klara av att möta kravet att kunna rymma 29 000 åskådare. Värre var det med fotbollsplanen. Planen mätte 110 x 65 meter och behövde ändras till 105 x 68 meter. Det var i sig inte någon svår nöt att knäcka. Den breddades med grästovor som man sprätt upp lite länge bort på Olympiafältet. Lidandes blev dock friidrottarna som fick se sin längdhoppsgrop bli flyttad från arenan. När alla trodde att Olympia var redo för avspark, kom FIFA på besök och ställde högre krav på säkerheten. – Ett kravallstaket måste komma på plats, annars blir det inget VM här inte. Kravallstaketet i sig visade sig vara en barriär av närmast symbolisk karaktär, det blev ett par snören och barnen kunde i vanlig ordning parkera sig för att följa matcherna liggandes bakom målen.

Matcherna då?
Två gruppspelsmatcher blev det. Västtyskland – Tjeckoslovakien spelade 2-2 och Tjeckoslovakien slog i kommande match Argentina med 6-1. Det var på det hela taget ett lyckat arrangemang i Helsingborg, som skulle få äran att arrangera ännu ett VM…

1995 – VM återvänder till Helsingborg

En rejäl fjäder i hatten får Olympia när det står klart att Sverige ska arrangera ännu ett världsmästerskap i fotboll – denna gång var det damernas tur.

Olympia ansågs under tidiga 90-talet, med all rätt, vara en så pass bra spelplats att det var just här som invigningen skulle hållas. Arenans status var så hög att hela tre av fyra Sverige-matcher skulle komma att spelas här. Totalt spelades sju matcher i Helsingborg. Dessa var generellt sett välbesökta, långt över förväntan. Och de som inte följde matcherna på plats följde dem på TV. Till 72 länder direktsändes matcherna. När domaren satte pipan till munnen och blåste igång öppningsmatchen Sverige – Brasilien var de 14 500 platserna sedan länge utsålda. Siffran möttes av stort jubel, för det var dessutom nytt svenskt rekord för en dam-match. Helsingborg andades fotboll och mästerskapet satte sin festliga prägel på hela stan. Men det gavs även plats för att manifestera jämställdheten och lyfta viktiga samhällsfrågor. På och omkring Olympia tjänstgjorde enbart kvinnliga poliser, tjejers idrott synliggjordes och tuffa pågar gick på fotboll med sina mammor och systrar. Dessutom gick det alldeles strålande för svenska landslaget. Med storstjärnan Pia Sundhage i spetsen fanns det stort hopp om att damerna skulle komma att toppa herrarnas VM-brons från fjolåret. Men så kom kallduschen i hällregnet. På en tung och närmast översvämmad gräsmatta gjorde Sverige upp med Kina om en plats till semifinalen. Dramat gick till straffläggning och lotten föll på målet framför norra ståplatsläktaren. Det blir snabbt trängsel vid räcket, då många skyndar till för att följa skyttet från första parkett. Publiken slits mellan hopp och förtvivlan. Elisabeth Leidinge gjorde en suverän match i det svenska målet, men det kinesiska laget var strået vassare. En svensk VM-fest var slut och när det hela summerats fick Helsingborg som VM-stad mycket beröm, ett arrangemang som än idag banat väg för stora evenemang i vår kommun. För hur många städer kan stoltsera med att ha arrangerat två fotbolls-VM på en och samma arena?

Det finns en plats för alla dessa minnen och historier…

… och den platsen är Helsingborgs Idrottsmuseum. Som kulturkortsinnehavare har du fri entré till museet som du finner i foajén till Idrottens hus. Henke Larsson, Rolle Nilsson, Angelica Burevik, Masse Magnusson, Caroline Seger och Rio-Kalle är några av de många blågula, lokala hjältar som i flera skepnader finns representerade på muséet och i dess stora lokala idrottsarkiv. Väl värt ett besök!

Text & bild: Calle Nordahl