Personliga Per om pianomusik
Helsingborg Pianofestival 2018 är under uppseglande, närmare bestämt 30 augusti till 2 september.
Här ger Per Nyrén, som tillsammans med Mikael Kanarva är konstnärlig ledare för festivalen, sina personliga upplevelser av pianomusik och av pianofestivalen.
Min pianohistoria
Mitt första möte med pianot var egentligen när jag letade ut melodier på farfars tramporgel. Den stod bland stora blommor i hans veranda någon mil söder om Jönköping. Mamma såg och hörde att jag var intresserad av att spela och när hon fick ett litet arv köpte hon därför ett piano. Hon såg till att jag, min ett år yngre bror och hon själv! blev elever på den anrika Rickard Anderssons pianoskola. Kanske var jag tio år. Jag övade inte särskilt flitig men det gick bra ändå, så bra att jag fick spela på konserter inne i Stockholm. Till och med i Konserthusets lilla sal. Men mitt stora musikintresse väcktes inte av den musik jag spelade i pianoskolan utan av jazzen som kom in i mitt liv när jag var 14 år. Snabbt blev då Louis Armstrong och Jelly-Roll Morton mina idoler. Vi bildade ett dixielandband på gatan hemma i Bromma, Thespis Stompers. Jag fick nya idoler inom några år: Charlie Parker och pianisten Bud Powell. Höjdpunkten i den korta jazzkarriären var en spelning på Nalen på den lilla scenen med en tidstypisk bopkvintett. På den stora scenen spelade Arne Domnerus!
När jag gick ur skolan fick jag så förmånen att spela för Astrid Berwald, sondotter till vår store tonsättare Franz Berwald.. Då hade jag börjat uppleva den klassiska musiken på allvar, med Beethovens symfonier och flitiga besök på Stockholmsoperan under sin storhetstid. På en av mina första LP-skivor spelade Wilhelm Kempff två Beethovensonater bl a sonaten i Ess-dur Op. 7 och den första satsen i den sonaten spelade jag när jag sökte in på Kungliga Musikhögskolan. Där fick jag Gunnar de Frumerie som pianolärare. Han var mycket personlig och inspirerande, men tillhörde absolut inte den intellektuella typen av pedagoger. Han hade ingen speciell spelteknik att lära ut som Gottfrid Boon eller Gunnar Hallhagen och inte heller lärde han sina elever hur de skulle studera in ett verk, utan det gällde bara att spela det musikaliskt. Det kunde han själv bättre än de flesta. Det viktigaste var att musikens skulle leva. I stället för ord puffade han ofta undan mig från pianostolen för att själv visa hur jag skulle spela en passage. de Frumerie hade varit en glänsande pianist, men fått avbryta karriären på grund av en skada i ena armen. Med honom fick jag studera Bach, Beethoven, Chopin och Debussy.
Ett bestående pianomusikminne från Stockholmstiden är en recital med Arthur Rubinstein på Konserthuset. Han spelade enkelt och samtidigt uttrycksfullt, något som få kan. Han såg majestätisk ut och när han spelade fel så att alla hörde det rörde han inte en min. Utan att förstå det då så kom nog hans spel att bli en riktlinje i min bedömning av andra pianister. Nu inser jag att om jag hör hur en pianist spelar, hur han/hon drar på en ton, gör ett crescendo eller en konstig betoning då blir det fel, då avskärmas jag från musiken och pianisten ställer sig i vägen.
När jag kom till Helsingborg 1970 fick jag tillfälle att spela kammarmusik med många av de fina musikerna i HSO. Jag blev medlem i Nils Weihagers pianotrio och i Helsingborgs kammarsolister och med de ensemblerna gjorde jag många konserter på 70- och 80-talen runt om i Skåne och Småland. Dessutom en radioinspelning av Poulencs Trio för oboe, fagott och piano. Kammarmusikspelandet var en fest för mig, men det var det aldrig att framträda solo. Det var för nervöst.
Dunkers kulturhus öppnade i april 2002 och det blev sedan för mig fyra och ett halvt intensiva år som musikproducent. Ett konsert sticker ut: Grigori Sokolovs, då han spelade Schuberts sena A-dursonat. Sokolov har levt igenom och tänkt igenom varje ton och fullständigt tillägnat sig musiken. En konsert med Sokolov blir en spännande musikalisk upptäcktsresa. En pånyttupplevelse. Vi försöker varje år att få honom till pianofestivalen men hans musikår startar inte förrän i oktober tyvärr!
Så mycket fantastiska upplevelser festivalerna gett mig och publiken. Hamelins Bénédiction de Dieu av Liszt och Angela Hewitts Goldbergvariationer på förra årets festival gick rätt in in hjärtat. Per Tengstrand och Shan-shan Suns dubbelpianokonserter under flera festivaler är härliga minnen. Och nu ser jag verkligen fram mot att åter få höra David Fray spela Schuberts A-dursonat. Jag skulle vilja spela som han. Varje ton livsviktig! En annan höjdpunkt i år blir Konstantin Scherbakovs Diabellivariationer, kanske pianolitteraturens största verk spelad av en rysk mästare. Jag har fortfarande hans konsert för två år sedan i mitt huvud.
Per Nyrén