Med ögon för döden. Intervju med Humle Rosenkvist

– Jag hade idétorka och satt och läste insändarsidorna i HD. Där var det en insändare som uppmanade att ”sluta slänga burkar i naturen”. Det började med att någon slängde en pantburk på en åker. Den hamnade i skördetröskan och blev sedan en ”del” av höet. Det slutade med att det vassa aluminiet åts upp av en ko, skar upp inälvorna och kon fick avlivas till följd av skadorna.

Så gick det till när Humle, 18, fick idén att fotografera en död fågel med huvudet doppat i en Coca Cola-burk. En vanitasfigur med en påminnelse till mänskligheten: tänk på konsekvenserna av dina handlingar – vi gräver vår egen grav genom att förstöra miljön. 

De döda duvorna Boston och Bacon väntar på bussen, en överkörd hare får skjuts på ett trehjulingsflak och på en balkong flyger en livlös råtta modellflygplan. Det finns inget kul i att djur har dött på grund av människor. Ändå finns det mycket humor i bilderna. Kanske för att vi är ovana vid kontrasterna av döden aktiverad i livliga aktiviteter? Det finns mycket att hitta i bildernas fotografiska stilighet, tolkningen är fri.

Vad betyder döden för dig?

– Döden betyder nog inte så mycket för mig. Jag ser det nog mer som om när man kommer till änden av en bok. Ibland är det bra kanske rent av skönt och ibland kan det vara fruktansvärt tråkig och ledsamt. 

Är du rädd för att dö?

– Rädd för att dö är jag nog inte, men just nu är jag inte redo att dö. Det finns så mycket jag vill hinna göra med mitt liv och ännu mer jag vill uppleva, typ resa en massa, träffa lustiga typer, äga en katt. 

Vad händer efter döden?

– Ingenting tror jag. Antagligen kommer du märka det lika mycket som din djupaste sömn. Kanske vaknar man igen? Fast det har jag svårt att tänka mig. 

Har ditt förhållande till döden förändrats efter projektet?

– Min syn på döden är nog densamma som innan mitt arbete, tyvärr. Kanske för att jag inte hållit på med levande ting utan bara med skalen.  

Är du en förebild för andra som vill lyckas som du?

– Nja, förebild har jag inte tänkt mig som. Men visst, jag är glad, snäll och positiv. Jag tror att det finns många ungdomar som tar för sig som jag. Vi måste ju det med tanke på den höga ungdomsarbetslösheten. Jag är livrädd för att ta studenten och sitta på mitt rum och inte veta vad jag ska göra. När jag började som Kulturpilot när jag var 15-16 år, såg jag chansen att bilda ett kontaktnät inför framtiden. Nu har vi en fantastisk gemenskap och har blivit extremt familjära i RumEtt. Det händer grejor hela tiden och vi har utvecklats jättemycket.

Några tips för hur man får som man vill?

– Var envis men inte tjatig. Vet vad du vill men ta hänsyn till andra.

Vad vill du göra i framtiden?

– Jag vill söka in på Reklam, grafisk design och visuell kommunikation i Kalmar då den känns som en varierande utbildning.

Tror du att du kommer att flytta tillbaka till Helsingborg efter det?

– Ja, varför inte. Min familj bor här så då måste jag ju ändå komma hit. Det bästa med Helsingborg är att jag hittar överallt, till och med till Höganäs. Går man vilse är det väldigt långa sträckor att gå. Det tar till exempel fyra timmar att vandra till Lerberget där min kompis bor.

Se Silentium i RumEtt på Dunkers, 8-31 mars. Fri entré. Vernissage 7 mars klockan 17-19.

Läs Humles text om utställningen Silentium.

 

(5 - 4 röster )

Rösta här:

0 kommentarer