Silentium.

Bild 1: Rasputin

Bild 2: Fredrik

-

På torsdag (7/3 kl 17-19) har jag mitt livs första riktiga vernissage och vägen dit har varit en aning märklig med ett resultat jag inte hade en aning om.

 

Det första fröet såddes nog i mitten av september när det en dag låg en död duva på skolgården. Till en början var den hel, det enda som egentligen skilde den från andra duvor var att det låg ner på marken. Djuret hade blivit något som jag senare i mitt arbete utvecklade till ”fönster offer”, ett djur (främst fågel) som knäcker nacken när det kolliderar med en fönster ruta.
Det fick någon dag och huvudet försvann, ibland stod där några andra fåglar och pickade i den men ingen människa verkade vilja flytta djuret. Till slut var det bara vingarna kvar med något i stil med ett nyckelbens pari som band ihop dem med varandra. Av ett spontan sumpaktigt behov av att göra något med dem sprang jag runder för att få tag i en påse.  Sen bar det av hemåt. På grund av köttigheten ville jag inte ha vingarna inomhus så jag gick ut på gården med snöre, barnbestick och en sax och sedan stod jag där vid mattpiskan och försökte tafatt hänga upp allting utan att behöva röra liket.

Efter det införskaffade jag engångshandskar för min familjs skull rustade jag även upp med en förpackning handsprit.

 

Från den duvan har jag utvecklat bilderna som kommer att ställas ut och varje bild blir nog mer och mer bisarr även om jag själv inte riktigt ser det sjuka i dem.

 

De första bilderna jag tog var mest tänk som ”vet du vad du äter?” då allt möjligt slängs ner i saker så som fiskpinnar och korv. Något som även faller rätt naturligt när man omringas av vegetarianer och veganer.

Det blev även lite baserat på att många människor tar så extremt illa upp om man lägger sig i deras sätt att uppfostra sina barn och den extrema skräcken för baciller.
Samtidigt är allting är baserat på "När man ligger i magen innan men föds då är det tyst. Och när man dör då förmodar jag att det också är det. Men där emellan är det bara ett jävla oväsen." ett citat hur Smala Sussie som för övrigt är min absoluta favoritfilm.

 

Det är egentligen ett under att folk inte finner mig märkligare än vad jag är med tanke på reaktionerna jag bemött ”in action”. Jag minns speciellt två gånger:

Första gången var när jag hittade ett roadkill (hare) utanför kemtvätten (bör jag lägga till att detta var i samband med harpesten?) och skulle utan att röra haren plocka upp den i en påse. Samtidigt som jag cirkulerar runt djuret kommer ägaren till en av bilarna som är parkerade precis framför. Han tittar lite skeptiskt på mig och jag säger ”jag tänkte flytta på haren”, han tittar ner och ger mig svaret ”tanken är god, men det vore nog lättare med en spade” sedan plockade jag snabbt upp djuret och gick där ifrån.
Senare med samma djur står jag på gården med Princesstidningar och allmöjligt krimskrams. Jag har kameran i högsta hugg och mina händer är klädda i lila engångshandskar när det passerar en man. Han stannar upp och frågar vad jag gör, jag besvarar honom med att jag fotar döda djur till en skoluppgift. Han frågar mig om haren är död och jag nickar seriöst mot honom.  Han upprepar frågan igen och jag svarar honom ”ja, den är död”. Han hittar på mig, han hittar på haren sen tittar han på mig en sistagång innan han går sin väg.

Andra gången står jag och en kompis i rosenträdgården. Jag har två duvor och på en bänk har jag byggt upp en liten busshållplats, vi snackar, jag arbetar och några meter bort lullar det runder en bunt fulla tyskar som strax stannar upp och börjar fotografera detta ”svenska påhitt” d.v.s. mig…

 

Det är rätt intressant hur någon kan tycka att det man gör mest är äckligt med sedan acceptera och nästan gilla något vars resultat blev bra.  För jag har nog inte fått en enda dålig kommentar om de färdiga bilderna medan reaktionerna när jag ränner runder med diverse djur i olika påser är en helt annan.

 

(4,5 - 6 röster )

Rösta här:

0 kommentarer